Saarna Klosterin kirkossa/Predikan i Klosters kyrka 5.11.2023

Pyhäinpäivän jälkeinen sunnuntai, 3.vsk.

Luuk.20:37-38 

Ja sen, että kuolleet nousevat ylös, on Mooseskin osoittanut kertomuksessa palavasta pensaasta. Hänhän sanoo, että Herra on Abrahamin Jumala, Iisakin Jumala ja Jaakobin Jumala. Ei hän ole kuolleiden Jumala, vaan elävien. Hänelle kaikki ovat eläviä. 

Kaikkien sielujen päivä - iankaikkisuustoivomme 

Vietämme kirkkovuodessa pyhäinpäiväviikonloppua. Silloin muistamme heitä, jotka ovat kulkeneet täällä ennen meitä, ja joille olemme jättäneet hyvästit. Olin eilen hautausmaalla. Näin kaikki hämärtyvää iltaa valaisevat kynttilät ja värikkäät kukat, jotka ovat viestivät kaipauksesta, rakkaudesta ja monista muistoista. Ehkä myös moni teistä on tänä viikonloppuna sytyttänyt kynttilän jonkun läheisen muistolle. Siihen on mahdollisuus myös tänään täällä kirkossa.  

Palava kynttilä on toivon ja elämän symboli. Se on myös muistutus Jumalan läsnäolosta. Johanneksen evankeliumissa Jeesus sanoo: “Minä olen maailman valo. Joka uskoo minuun, ei kulje pimeässä, vaan hänellä on elämän valo.”  

Mitä tapahtuu kuoleman jälkeen? Se on kysymys, jota kenties jokainen meistä pohtii jossakin vaiheessa elämäänsä. Kukaan meistä ei tiedä päiviemme määrää, tai sitä, miksi olemme joutuneet luopumaan joistakin läheisistämme liian aikaisin. Mutta päivän Raamatuntekstit muistuttavat ylösnousemuksen, iankaikkisen elämän ja jälleennäkemisen toivosta. 

Päivän evankeliumissa Jeesus puhuu myös ylösnousemuksesta. Hän käy keskustelua joidenkin saddukeusten kanssa, jotka eivät uskoneet ylösnousemukseen. Kuolleiden ylösnousemus on toki meidän ymmärryksemme ulkopuolella, emme voi selittää sitä järjen tai tieteen avulla, voimme ainoastaan uskoa ja toivoa. Jeesus muistuttaa sanoillaan meitä myös Jumalan iankaikkisuudesta. Sama Jumala, joka on läsnä meidän keskellämme, on myös esi-isien kuten Aabrahamin, Iisakin ja Jaakobin Jumala.   

Evankeliumin viimeinen jae herättää myös toivoa; “Ei hän ole kuolleiden Jumala, vaan elävien. Hänelle kaikki ovat eläviä.” Vaikka edesmenneet läheisemme ovat meille kaukana ja tavoittamattomissa, Jumala on heitä lähellä.  ¨

Evangelium 

Lukasevangeliet kapitel 20, vers 37-38 
Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för 'Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'. 
Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” 

 

“Alla själars dag - vårt evighetshopp” 

Det är allhelgonahelgen. En helg när vi minns dem som har gått före oss, och dem som vi har tagit avsked av. Igår jag var ute på kyrkogården och såg alla ljus på mörknande kvällen och alla blommor som tecken på saknad, kärlek och många minnen. Kanske också många av er har varit ute och tänt ett ljus till minne av någon som ni saknar.  

När vi tänder ett ljus, det är en symbol för liv och hopp, men också för Guds närvaro. Jesus säger i Johannesevangeliet: “Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” 

Vad händer efter döden? Det är en fråga som kanske var och en av oss funderar någon gång under livet. Ingen av oss vet inte heller hur mycket vi har tid, och varför det är så många som lämnar oss alldeles för tidigt, men dagens Bibeltexter påminner om evighetens hopp och uppståndelsen.  

Jesus vittnar om uppståndelsen. I dagens evangelium Jesus har samtal med några saddukeer, som trodde inte på det. De dödas uppståndelsen är nog verkligen någonting som är svårt att förstå. Att övervinna döden är någonting som man kan inte förklara med logik eller vetenskap, utan med tro och hopp. Jesus påminner också att Gud är evigt, den samma som är också Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.  

Den sista meningen på dagens evangelium är ändå hoppfullt. Jesus säger att “Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Dem som vi saknar är långt borta från oss, men dem är nära Gud. Och vi har ett hopp, att en dag får vi mötas igen.