Predikan i kvällsmässa 16.11.2021

 

PSALTARPSALM

Psaltaren psalm 139, vers 1-18

 

Om jag står eller sitter vet du det,

fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

 

Om jag går eller ligger ser du det,

du är förtrogen med allt jag gör.

 

Innan ordet är på min tunga

vet du, Herre, allt jag vill säga.

 

Du omger mig på alla sidor,

jag är helt i din hand.

 

Den kunskapen är för djup för mig,

den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan din närhet?

Vart skulle jag fly för din blick?

 

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

 

Tog jag morgonrodnadens vingar,

gick jag till vila ytterst i havet,

 

skulle du nå mig även där

och gripa mig med din hand.

 

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

ljuset omkring mig bli natt,

 

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten är ljus som dagen,

själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor,

du vävde mig i moderlivet.

 

Jag tackar dig för dina mäktiga under,

förunderligt är allt du gör.

Du kände mig alltigenom,

 

min kropp var inte förborgad för dig,

när jag formades i det fördolda,

när jag flätades samman i jordens djup.

 

Du såg mig innan jag föddes,

i din bok var de redan skrivna,

de dagar som hade formats

innan någon av dem hade grytt.

 

Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,

väldig är deras mångfald.

 

Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,

når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Det är nästan kyrkoårets slut, och veckans tema är vaksamhet och väntan. I kyrkoårets slut vi pratar om Kristi återkomst i härlighet. De första kristna trodde att Jesus skulle komma tillbaka jättesnart, redan när dom lever. Och det har varit och det är människor som har försökt att hitta tecken och räkna dagar när det är dags för apokalyps, men tiden har gått och fortfarande vi är här. Ändå kan ingen av oss veta hur mycket tid vi har kvar. 

Psaltarpsalmen 139 som vi läste tillsammans, är en psalm av förtröstan. Gud vet allt, ser allt och finns överallt. Ingen kan fly undan honom. Det är budskap som kan ge oss trygghet. Även om vi inte alltid ser Gud, Gud ser oss ändå. Och det är bara Gud som vet hur mycket tid vi har kvar. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.

 Psalm 139 är också en påminnelse, att Gud har skapat oss alla; 

Jag tackar dig för dina mäktiga under,

förunderligt är allt du gör.

Du kände mig alltigenom,

 min kropp var inte förborgad för dig,

när jag formades i det fördolda,

när jag flätades samman i jordens djup.

 

Någon dag lämnar vi den här tiden och går in i evigheten. I Guds hand är både liv och död. Kyrkoårets slut är en tid för eftertanke. Men vad menar det att vi måste hålla oss vaken och beredd? Vad borde vi göra med våra liv när vi väntar, vad är våran uppdrag i världen? 

 

Det finns en mening med varje människoliv. Och vaksamhet betyder att vara trogen till våran uppdrag att älska våra medmänniskor som oss själva. Kristus kallar oss för att förmedla hopp i världen.